Framgångar i Oliana

 De senaste veckorna har det gått lite tungt att klättra. Jag var i Santa Linya och försökte klättra trots att mycket var blött.
Kände mig dessutom ganska klen och oförmögen att göra något svårt. Men så kom vi till Oliana den 21 mars och det började kännas bättre. Där mötte vi lite svenska bekanta, närmare bestämt Erik Heyman, Henrik Johansson och Matilda söderlund. Till vänster på klippan finns 2 lite kortare och flackare leder en 8b+ och en 8c, de är bara ca 30 meter och har en gemensam start som är lite jobbig men som man har en bra vila efter.

Klippan i Oliana.

Jag började med att göra ett on-sight press på 8b+:en som heter China crisis, det gick rätt bra och jag tog mig förbi en del svåra passager men föll vid huvudkruxet. Tänkte prova igen senare på kvällen men det var många andra som också ville klättra där så jag fick aldrig chansen utan blev tvungen att vänta till dagen efter.

Jag på T-1 full equip.

Efter lång väntan dagen därpå fick jag chansen att prova igen, det gick i stort sett bara att klättra på eftermiddagen när det blir skugga och svalt. Det var lite nervigt för jag visste att jag hade chans att sätta den på det försöket. Jag lyckades hålla ihop det och tog mig till toppen.
Ungefär vid den här tiden råkade jag och några till vid klippan bli vittne när ingen mindre än Chris Sharma klättrade La dura dura 9b+, det var coolt!
 Så var det dags för 8c:n bredvid som heter T-1 full equip. Eftersom det var många som klättrade där så hade jag fått chans att titta på hur de gjorde leden. Jag fick också beta av en bekant och kunde göra ett bra flash-försök. Det visade sig bli ett väldigt bra flashförsök där jag tog mig förbi kruxet och föll 1 move från en hyfsad vila... När jag kom ner var jag både nöjd över att ha gått så långt och besviken över att ha ramlat efter kruxet. Nåja, jag samlade ihop mig och tänkte att det vore ju inte så dumt om jag kunde göra den på 2:a heller.




Dagen efter, den 24 mars var det inget vidare väder så det blev till att räva lite och vänta en dag till.

 Den 25 var det dags för nästa försök återigen lite nervigt även om det kändes kul och bra. Föll ganska tidigt på grund av en solklar underskattning av ett flytt. Provade igen efter en stund och den här gången kändes det riktigt stabilt ända till toppen. Jag blev glad över att ha gjort en 8c på så pass få försök, bara 3.
 Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, det fanns många fina leder att prova men i själva verket var det ju en som stack ut. Superklassickern nummer 1 i Oliana är uten tvekan Humilides pa casa 8b+ som jag hade spanat en hel del på för att prova on-sight. Nu var jag inte lika angelägen om on-sight längre utan tänkte att jag bara ville göra den även om det skulle ta några försök.Det är en led som följer en helt sagolik tufa i ca 15 meter och strax innan den slutar så dyker det upp en nästan lika cool tufa ca 1,5 meter till vänster, det 2 tuforna löper parallellt ett par meter tills den första tufan slutar och man går över på den andra. Sista biten dyker det upp en 3:e tufa till vänster om den 2:a dessa 2 tufor slutar ca 2 meter under ankaret där man blir hänvisad till några crimpar. Kort sagt en helt makalöst cool led!
 Jag fick låna ett knäskydd av Steve så jag kunde ha 2, tack för det. Vädret började vara riktigt perfekt, det var torrt, svalt och blåsigt. Så jag hoppade på och började så småningom att klänga upp för tufan som dominerar leden. blev sjukt pumpad ett tag men lyckades kriga vidare upp till en bra knälås-vila. Där hängde jag tills jag var helt slut i foten och sedan kunde jag bit för bit ta mig till toppen.
Himla glad jag blev!


Man kan tillägga att jag en månad tidigare kört humilides pa arriba som har samma start. De 2 lederna delar sig efter ganska lätt klättring och en bra vila. Jag tänker hävda att jag gjorde båda on-sight ändå. Dels för att den första delen är så pass lätt och för att jag gjorde den on-sight och det var en månad tidigare

Tillbaka med familjen.

Var i Sverige några dagar och hälsade på Lisa som är i Stockholm. Kom ner igen för ett par dagar sedan och nu har jag sällskap av Nanna och farsan.

Vi åkte till santa linya och där gick de båda en 7c som de testat i november.

Pappa och Nanna under deras 7c Arquelogico. 

Så småningom fick vi lust att åka till Oliana så nu är vi på väg dit.

Lämnad åt mitt öde.

Erik i Oliana.

För några dagar sedan tog Erik flyget hem till Sverige. Innan dess hade vi klättrat några dagar till i Oliana. Jag lyckades till slut få ihop "gran bleau" 8b+/c som har samma slut som "joe bleau".

Vi åkte och hälsade på Jonas Wiklund som numera är en "local" i det storslagna klätterområdet Montserrat.  Det var trevligt att träffa honom, han var en utmärkt värd och hjälpte oss att hitta till en fin sektor i närheten. Vi klättrade en 7c och en 8b som jag lyckades göra på andra försöket, de var båda väldigt fina.
Jag måste säga att Montserrat verkar vara ett väldigt underskattat område.
När Erik hade åkt for jag och Jonas upp till santa linya. När vi kom dit var det väldigt blött. Vi klättrade en dag där, sedan åkte Jonas till Margalef medan jag stannade kvar för att känna lite mer på mitt projekt.
Parkeringen i santa linya, som tidigare huserat en rejäl samling klättrare, blev plötsligt väldigt öde. Bara jag och en spanjor vid namn Gonzalo var kvar.

Erik är nöjd när han fått proviant för resan till Montserrat.

Igår skulle norrmännen som bor i byn santa linya åka till Margalef över dan, jag och Gonzalo bestämde oss för att följa med.
Det visade sig att det hade regnat en del i Margalef också och bäcken som vi skulle korsa för att komma till sektorn "el catedral" var nu en strid å. Normmännen, Henning och Magnus, visade sig dock väldigt beslutsamma och tänkte inte låta lite vatten hindra dem från att ta sig till sektorn, som troligtvis skulle vara ganska blöt. Väl där fick vi bevittna när Magnus on-sightade en 8b+ i god stil.

Henning försöker ta sig över.

Sedan använde vi oss av ett rep och det var inga problem.

Gonzalo tittar på en vägg i Balaguer, som inte är riktigt rak.

Vi söker lyckan i Spanien

Efter otaliga om och men lyckades jag till slut få bilen körklar och redo för spanien. Åkte till bilprovningen tidigt på morgonen 13 februari och till min stora lättnad och i viss mån förvåning gick den igenom. Skyndade hem och började packa inför kommande tre månader i Spanien. Jag lyckades komma ihåg det mesta. Någon gång runt elva lämnade jag Gamlestan och styrde söderut. Plockade upp Erik Grandelius i Dalby men innan dess hade jag redan fått soppatorsk en gång vilket bådade illa inför resan.
Det visade sig snarare vara ett gott tecken för det blev den smidigaste färden jag gjort hittills mellan Sverige och Spanien. På kvällen den 14 februari kom vi fram till parkeringen i Santa linya.

Parkeringen/campingen i santa linya. Grannsämjan var god.

 

 

 

 

 I Santa linya la jag allt krut på att jobba in en 8c som heter "Digital system" efter 5 dagar kom jag upp till ankaret men lyckades inte klippa. Får lov att återkomma och ta revansch. Dagen efter provade jag på en 9a som heter "Fuck the system" och har samma start som 8c:n. Det kändes inte så dåligt även om det förstås kommer behövas mycket jobb för att kunna länka den.

Därefter styrde vi kosan till Oliana som är en makalöst häftig klippa med fantastisk stenkvalitet. Första dagen lyckades jag efter uppvärmningen on-sighta en 8a+ som heter "Mon dieu". Det kändes riktigt bra när jag klättrade och bortsett från att jag kom fel på ett ställe så var det inga problem.
 Kände på en 8c+ som heter "Joe bleau" som var himla fin.

Utsikt vid Oliana. En av Spaniens otaliga dammar som enligt en obekant källa byggdes under diktator Francos tid.

 På natten blev Erik magsjuk så dagen efter blev lugn. Vi gick iväg till klippan från vår campingplats på eftermiddagen och jag lyckades klättra "Humilides pa arriba" 8a+, också denna on-sight. Det är en ca 45 meter lång led som följer en fin tufa längs hela den övre delen.
Dagen efter provade jag att on-sihta en 8b som heter "de picos pardos". Tyvärr föll jag vid kruxet men lyckades därifrån gå till toppen så det var skoj. Himla fin led!


Vi har haft lite problem med att få tillgång till internet hittills men jag hoppas att det skall bättra sig så jag kan uppdatera bloggen lite oftare i fortsättningen.

Avsaknaden av klätterbilder kommer någ dessvärre att hålla i sig. Att fotografera sportklättring är inget för amatörer...

Här är några fler bilder som snarare illustrerar vardagslivet:

Erik försöker skapa ett brinnande inferno.

Här ser ni resultatet. Utan tvekan var det en stor framgång.

  

Erik lagar omelett till frukost nr 2.

Verkstadsägarjävel 8A+ i Nylöse. Med film och allt!

 I fredags satt jag hemma och väntade på att mina bildelar skulle dimpa ner i brevlådan. Det var ganska tråkigt men jag var så ivrig att få börja meka. Till slut fick jag nog och gav mig iväg till Nylöse som är ett litet boulderområde alldeles intill Gamlestan, där jag bor.

 I nylöse går 2 moderna klassiker som Mange har satt upp, nämligen Downtown in Oldtown 7C och Friday night fistfight 7C+. Dessutom så fanns det ett projekt som jag hade kikat och klämt lite på för ganska länge sedan. Det var verkligen på tiden att börja jobba på det projektet. Lite av en skam att ha det ogjort när det är så nära.

 När jag kom dit märkte jag att landningen var lite o-bra, det hade jag nog inte tänkt på förut när jag bara gått och tittat på det utan att prova. När jag hade testat ett tag och känt att det skulle kunna gå snart så skulle jag testa det svåraste movet, som är upp till kanten, lite mer beslutsamt, precis när jag kände att det skulle gå vägen så lossnade det lilla högerhandsgreppet! Jag blev alldeles förtvivlad ett tag men det visade sig finnas nåt litet trams alldeles bredvid som man kunde hålla i.

Problemet består i princip av 2 riktiga flytt. Det första flyttet är ett skick till en konstig gaston-finger-stacking-list eller vad det nu heter? Det movet är lite sådär lagom svårt. Greppet man tar är inte så skönt. Sedan sätter man in foten vid handen, tar en liten list och sedan upp till det lilla greppet som beskrivs ovan. Därifrån gör man det svåraste flyttet upp till en list på kanten som är rätt bra, när man tagit den är det svåraste över.

Det kan se ut ungefär såhär:



 Anledningen till att jag berättar om detta först nu är att jag inte riktigt vågade sätta graden 8A+ även fast det verkade rimligt. Jag hade inte riktigt fått bekräftat om jag var i bra form ännu, nog för att det kändes så.
 Magnus var den ända jag visste som hade testat lite på det och han trodde också att det borde vara hårdare än 8A. Jag kom fram till att jag skulle prova Sexifierad 8A i Utby och jämföra med den innan jag bestämde mig.
 Så blev det emellertid inte utan istället gick det som det gick i Tolered. Det var en tillräckligt god bekräftelse på att jag inte är helt ur slag och att det är rimligt att jag kunde göra Verkstadsägarjävel på så pass kort tid och att den ändå kanske håller 8A+.

"Ambivalens" 8B FA

Igår var den stora dagen då jag äntligen lyckades klättra aret-projektet i Tolered.

Åkte ut med Fidde, Viktor och Nanna. (Nanna Brandt alltså, kan nog bli missförstånd annars.)
Stenen kändes lite fuktig och vi fick torka upp urtoppningarna ordentligt. Jag värmde upp på "Direktsändning" som Fidde körde på. Den här gången hade vi med oss ett hemligt vapen, nämligen en teleskopstege vilket gjorde att jag kunde prova urtoppningen för första gången. Ramlade av den några gånger och fick flyga lite då det är ganska högt men efter några försök hittade jag rätt beta.

Vilade en stund och gick sedan på press. Det kändes rätt bra, lite bättre än det gjort förut och när jag hux flux var vid movet till kanten så tog jag i som ett AS och krimpade allt jag kunde med vänster hand. Lyckades ta kanten och pang! så var jag uppe. Jag kände en utomordentligt stark glädje. Dessutom kände jag smärta i alla fingerleder på vänster hand efter den gruvliga krimpen men det var ingen fara.

Jag har drömt om att göra detta problem ända sedan jag gjorde "Livet är en fest låg start" för mer än ett år sedan. I höstas när jag var i Spanien och klättrade kunde jag inte låta bli att tänka på "projektet i Tolered" vilket säger ganska mycket med tanke på alla distraktioner som bjuds där.

Ambivalens går, som ni kanske vet, ca 2 meter till höger om Livet är en fest och följer en riktigt brant arete. Med ord och bild kan problemet beskrivas såhär:

Man startar på en stor ramp med bra grepp och lägger upp hälen till höger på samma ramp.

Därifrån gör man ett långt skick från en konstig position till ett icke-grepp på kanten.

Sen rockar man över på hälen och flaggar runt areten med vänster fot.

 Det finns en liten dålig list i överhänget. När man tagit den kan man flytta om föttena.

Vänster hand vidare till ett lite bättre men ändå dåligt sidgrepp.

Sedan flyttar man upp höger häl och slappar höger hand upp på 2 icke-grepp till.

Upp med hälen lite och skicka vidare igen med höger hand till en sloper på kanten. Sedan kommer den inte helt självklara mantlingen.

De 2 första handflytten är svårast och resterande handflytt är också svåra. Fotflytten är relativt lätta.

Det står nära till hands att jämföra problemet med Livet är en fest (låg start) eftersom det är samma block och ungefär samma svårighet. Problemet är bara att karaktären på de 2 problemen är väldigt olika. Ambivalens är inte alls lika beroende av fingerstyrka utan mycket mera kroppstungt och på ett sätt väldigt tekniskt.

För en gångs skull behöver jag inte våndas så mycket över graden, bara lite grann, för jag har sedan länge varit övertygad om att den skall vara 8B. Nu kan det förstås hända att den är lättare än så men det gör inte så mycket. Jag fick i alla fall ta i allt vad jag kunde.

På grund av ett tekniskt missförstånd så blev det ingen film på själva förstabestigningen.

Dagens problem

Igår satte jag in ett nytt fint batteri som Fredrik hade fixat, stort tack för det, mitt förra batteri var långt ifrån toppform men med det nya så startade bilen galant vilket är en fördel om man ska åka ner till spanien.
När jag var klar med det kände jag mig nöjd och började pilla med lite andra grejer i motorrummet som krävde uppmärksamhet. När jag hade våldat runt ett tag provade jag att starta bilen och såg att det läckte massa diesel på ett ställe. Inte bra!

Efter lite undersökningar på nätet har jag kommit fram till att det är bränslepumpen som läcker.

Såhär kan man göra med den:

 

 Nu behöver jag kanske inte ta bort alla de där delarna för att kunna laga den, det räcker nog med de som är på ovansidan.

"Köp ny!" tänker ni. Det tänkte jag med tills jag kom fram till att de kostar mellan 15 000 och 30 000 kr.

Tack och lov har jag hittat en nördig hemsida för VW T4-ägare och där finns klockren finbeta.