Framgångar i Oliana

 De senaste veckorna har det gått lite tungt att klättra. Jag var i Santa Linya och försökte klättra trots att mycket var blött.
Kände mig dessutom ganska klen och oförmögen att göra något svårt. Men så kom vi till Oliana den 21 mars och det började kännas bättre. Där mötte vi lite svenska bekanta, närmare bestämt Erik Heyman, Henrik Johansson och Matilda söderlund. Till vänster på klippan finns 2 lite kortare och flackare leder en 8b+ och en 8c, de är bara ca 30 meter och har en gemensam start som är lite jobbig men som man har en bra vila efter.

Klippan i Oliana.

Jag började med att göra ett on-sight press på 8b+:en som heter China crisis, det gick rätt bra och jag tog mig förbi en del svåra passager men föll vid huvudkruxet. Tänkte prova igen senare på kvällen men det var många andra som också ville klättra där så jag fick aldrig chansen utan blev tvungen att vänta till dagen efter.

Jag på T-1 full equip.

Efter lång väntan dagen därpå fick jag chansen att prova igen, det gick i stort sett bara att klättra på eftermiddagen när det blir skugga och svalt. Det var lite nervigt för jag visste att jag hade chans att sätta den på det försöket. Jag lyckades hålla ihop det och tog mig till toppen.
Ungefär vid den här tiden råkade jag och några till vid klippan bli vittne när ingen mindre än Chris Sharma klättrade La dura dura 9b+, det var coolt!
 Så var det dags för 8c:n bredvid som heter T-1 full equip. Eftersom det var många som klättrade där så hade jag fått chans att titta på hur de gjorde leden. Jag fick också beta av en bekant och kunde göra ett bra flash-försök. Det visade sig bli ett väldigt bra flashförsök där jag tog mig förbi kruxet och föll 1 move från en hyfsad vila... När jag kom ner var jag både nöjd över att ha gått så långt och besviken över att ha ramlat efter kruxet. Nåja, jag samlade ihop mig och tänkte att det vore ju inte så dumt om jag kunde göra den på 2:a heller.




Dagen efter, den 24 mars var det inget vidare väder så det blev till att räva lite och vänta en dag till.

 Den 25 var det dags för nästa försök återigen lite nervigt även om det kändes kul och bra. Föll ganska tidigt på grund av en solklar underskattning av ett flytt. Provade igen efter en stund och den här gången kändes det riktigt stabilt ända till toppen. Jag blev glad över att ha gjort en 8c på så pass få försök, bara 3.
 Sedan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, det fanns många fina leder att prova men i själva verket var det ju en som stack ut. Superklassickern nummer 1 i Oliana är uten tvekan Humilides pa casa 8b+ som jag hade spanat en hel del på för att prova on-sight. Nu var jag inte lika angelägen om on-sight längre utan tänkte att jag bara ville göra den även om det skulle ta några försök.Det är en led som följer en helt sagolik tufa i ca 15 meter och strax innan den slutar så dyker det upp en nästan lika cool tufa ca 1,5 meter till vänster, det 2 tuforna löper parallellt ett par meter tills den första tufan slutar och man går över på den andra. Sista biten dyker det upp en 3:e tufa till vänster om den 2:a dessa 2 tufor slutar ca 2 meter under ankaret där man blir hänvisad till några crimpar. Kort sagt en helt makalöst cool led!
 Jag fick låna ett knäskydd av Steve så jag kunde ha 2, tack för det. Vädret började vara riktigt perfekt, det var torrt, svalt och blåsigt. Så jag hoppade på och började så småningom att klänga upp för tufan som dominerar leden. blev sjukt pumpad ett tag men lyckades kriga vidare upp till en bra knälås-vila. Där hängde jag tills jag var helt slut i foten och sedan kunde jag bit för bit ta mig till toppen.
Himla glad jag blev!


Man kan tillägga att jag en månad tidigare kört humilides pa arriba som har samma start. De 2 lederna delar sig efter ganska lätt klättring och en bra vila. Jag tänker hävda att jag gjorde båda on-sight ändå. Dels för att den första delen är så pass lätt och för att jag gjorde den on-sight och det var en månad tidigare